Statsminister Fredrik Reinfeldt skriver på Dagens Nyheters debattsida den 4 juli 2010 att Moderaterna övertar rollen som ett "samhällsbärande parti" eftersom de med sin politik strävar efter att företräda ett allmänintresse medan Socialdemokraterna blivit ett parti för särintressen. Analysen som ligger till grund för Reinfeldts slutsats är intressant ur flera aspekter, särskilt som en väckarklocka åt en sovande Socialdemokrati som desperat letar efter en väg tillbaka till regeringsmakten.
Många satte nog morgonkaffet i halsen när de läste miljöminister Andreas Carlgrens påstående i Dagens Nyheter den 5 juni att "[d]en som åker etanolbil och tankar etanol är en miljöhjälte". Tyvärr Carlgren, men det krävs mycket mer av mig som individ än att köra en etanolbil för att du skall kunna kalla mig miljöhjälte. Hur ser du på ditt eget liv? Kör du miljöbil och tror du att det räcker för att mirakulöst förändra vår värld?
Ingen kan ha undgått de senaste dagarnas toppnyheter om Israels bordning av "Free Gaza Movement"-konvojen, där bland annat den svenska organisationen "Ship to Gaza" deltagit. I kölvattnet av repporteringen har en bisarr debatt väckts till liv, sporrad av stor okunnighet och framför allt en kraftigt riktad opinionsbildning. Ett känt psykologiskt fenomen är att det vi inte känner till något om sväljer vi med hull och hår om någon framför det med trovärdighet. Därför behöver ett klargörande göras angående en av de viktigaste principer som debattörerna träter om.
Det pågår en bitter samhällsstrid i Sverige mellan de som ihärdigt anser att yttrandefrihet är något som aldrig får kritiseras och de som vill att yttrandefriheten alltid måste få vara föremål för debatt och diskussion i syfte att säkerställa dess framgångsrika existens i framtiden. Bästa sättet att skydda denna frihet skulle kunna tyckas vara att diskutera den så den aldrig föråldras, men så är alltså inte fallet.
The New York Times kolumnist Roger Cohen påkallar i sin krönika den 10 maj 2010 en skål för vad han kallar ett sjunkande europeiskt skepp. Jargongen är lite tidstypisk för ett USA som ännu inte försonats med de synder som George W Bush gjorde sig skyldig till under sitt presidentämbete, men inte desto mindre djupsinnig i all sin cynism.