Socialdemokratin har alltid varit förknippad med idén om folkhemmet, även om vi inte kan ta åt oss äran för att ha utvecklat och förvaltat det på egen hand. Folkhemsidealets grund utgjordes av vad som ansågs vara bäst för det allmänna intresset och det förespråkades starkt av företrädare som Per-Albin Hansson och Gunnar Sträng. I över trettio år uttrycktes ordet folkhem i varje socialdemokratisk ansats till samhällsbyggande och med Olof Palme i spetsen nådde den sin kulmen för att under Ingvar Karlsson snabbt tyna bort. Göran Persson yttrade knappt ordet alls utan istället började den socialdemokratiska politiken att rikta sig mot de grupper som ansågs stå längst ut på den samhälleliga skalan; de som inte lyckats ta plats i det framgångsrika Sverige som uppstått sedan andra världskrigets slut. Hela folkhemsidealet var präglat av något som jag för ett år sedan skrev ett inlägg om under parollen att mänskliggöra politiken; nämligen visioner. Visioner med tyngd är visioner som vågar pröva vad som är av allmänintresse. Kännetecknande för politiker i opposition har under samma tidsperiod varit att desperat försöka finna en politik som sticker ut så till den milda grad att folkhemspolitiken framstår som tråkig och ointressant. I omgångar har de lyckats för att under korta perioder överta regeringsmakten, men vi har alltid lyckats vinna tillbaka folkets förtroende genom att framhäva det fördelaktiga i att företräda alla medborgare, inte enbart de med särintressen.

De senaste sex åren har Moderaterna successivt arbetat bort stämpeln som ett parti som enbart står för särintressen. Trots att Moderaternas politik alltid kommer att vara borgerlig så är det svårt att likna dagens moderater med de som regerade i början av nittiotalet - ett parti som fullständigt saknade respekt för sunda statsfinanser och som såg skattesänkningar som ett betydande självändamål. Möjligen var Moderaterna för sex år sedan mogna för förändring även med ett fungerande motstånd av oss, men vår totala tystnad inför folkhemsdrömmen underlättade i allra högsta grad Moderaternas framfart. Nu är rollerna snart ombytta men tesen att ett parti som driver en allmännyttig samhällspolitik är ett parti som med garanterad säkerhet anförtros makten att leda Sverige gäller alltjämt. Så har det varit under större delen av 1900-talet och så kommer det att se ut även i fortsättningen.

Men här uppstår också en otrolig paradox för oss socialdemokrater. Tillåts Moderaterna att hårdnackat inarbeta bilden av att vara ett parti som verkar för allmänintresset riskerar vi att hamna i samma ofördelaktiga sits som borgerligheten under 1900-talet; vi får slåss för en politik som måste vara så sensationell att Moderaternas samhällsbyggande ter sig litet och obetydligt. Historien har visat att det är en mycket ogynnsamt läge som riskerar att befästa regeringsalliansens makt under många år framöver.

Vägen till förändring leds inte genom hårda duster om det politiska innehållet, utan genom debatter som grundar sig i visionen om ett nytt folkhem där de socialdemokratiska samhällsvärderingarna och den socialdemokratiska människosynen präglar utvecklingen. Dessvärre har alliansen tillåts göda en bild av att socialdemokratisk politik bygger om bidrag, vilket inte alls är fallet. Vi vill garantera att alla - även då arbete inte finns att tillgå - har en möjlighet att klara sig i Sverige. Vi är ett parti för alla oavsett kön, etnicitet, ålder eller samhällsklass. Vi är ett parti för Sverige, inte för fackligt anslutna, socialt utslagna eller arbetslösa ungdomar. Det är det Sverige som Olof Palme kämpade för men som vi slarvat bort i en teknisk politik som fjärmat oss från våra väljare. Socialdemokratin kommer alltid att vara ett parti för alla - oavsett Fredrik Reinfeldts definition av allmänintresse.

Diskussionen om etanolbilens vara eller icke-vara har pågått i princip ända sedan den första etanolbilen rullade av produktionsbandet. Först ifrågasattes miljöeffekten av etanolen, eftersom den måste blandas ut med bensin för att få någon verkningsgrad. När det till slut ändå ansågs fastlagt att det är miljömässigt gynnsammare att köra etanoldrivna fordon gav man sig på produktionen av etanol. Den kritiken är desto rimligare. Med 6 miljarder människor på jorden och allt färre odlingsbara ytor är det givetvis rimligt att fråga sig om vi skall använda den begränsade odlingsbara jorden åt att odla föda eller konkurrera om dess plats för drivmedelsproduktion? Vissa produktionsländer hävdar dessutom att det är nödvändigt att skövla regnskogsytor för att bereda plats åt vete och majsodlingar, eftersom rätten att skapa odlingsytor för produktion av drivmedel kan vara skillnaden mellan tillväxt och stagnation. Jämte denna pågående debatt tog den borgerliga regeringen vid tillträdet 2006 fram en fordonsskattepolitik som innebar att staten skulle uppmuntra bilköpare att snegla på etanolalternativ framför bensinalternativ genom att befria köparen från fordonsskatt för en viss tid. För närvarande ligger skattebefrielsen på fem år och omfattar inte bara etanolbilar utan samtliga "miljöbilar" som släpper ut mindre än 120 g CO²/km. När miljövänner i diverse utskrattade miljöorganisationer hävdar att biltrafiken måste minskas för att få till stånd någon avgörande betydelse på miljön, så hävdar motståndarna (med all rätt) att biltrafiken inte är den stora miljöboven utan den smutsiga industrin. Carlgren väljer att lägga sig någonstans mellan dessa flanker och delar ut hjälteglorior till alla miljöbilsägare genom att föreslå en ännu längre skattesubvention samt på sikt en statlig subvention om 50 000 kronor till den som väljer att köpa en elbil. Många experter är överens om att en omställning av fordonsparkerna till miljöalternativ inte uppnår i närheten av de förändringar som skulle krävas för att stabilisera den miljösituation vi befinner oss i. Tillverkningsindustrin, flyg- och sjöfarten och våra livsstilar påverkar vår miljö så negativt att det krävs krafttag inom dessa sektorer för att börja vända utvecklingen. Carlgren förminskar således den kritik mot miljöutsläppen som växt fram i samhället genom att argumentera för att miljöbilsägare är hjältar.

Jag är själv ägare av en etanolbil. En trevlig liten Volvo V50 årsmodell 2009 som efter konstens alla regler miljöbeskattats av den borgerliga regeringen. På vintern gör jag som bilhandlarna rekommenderar - tankar med mer bensin än etanol för att undvika frysning av bränslet och underlätta kallstarter. Som det stora flertalet etanolbilsägare tankar jag rent av bara bensin under vinterhalvåret eftersom drivmedelspriset per kilometer är lägre med ren bensin än etanol. Det beror helt enkelt på att bensinen är effektivare än etanolen. Du kommer längre per tank med bensin än etanol. En sommarmånad går det tre etanoltankar på två bensintankar - jag vågar inte drömma om vad förbrukningen ligger på vintertid. Medelförbrukningen i min lilla Volvo ligger på cirka 1,05 l/mil (etanol) mot 0,75 l/mil (bensin). Utsläppen lär vara mindre men det är en svag tröst när priset är det som styr mitt bränsleval och lagen är skriven sådan att jag inte är tvungen att köra på etanol utan kan välja mitt drivmedel. Jag är ingen miljöhjälte. Vad jag kan åstadkomma genom att övergå till ett miljöbilsaternativ är en obetydlig förbättring av koldioxidutsläppen. Det är som att lägga ett sockerkorn på frukostflingorna och förvänta sig att de blir söta.

Vill man driva en progressiv miljöpolitik måste man agera i nya banor. Staten skall inte skapa arbetstillfällen, men de skall skapa förutsättningarna för arbeten. Det bör därför vara en statlig uppgift att studera vilja tillväxtområden inom miljösektorn som kan säkra framtida tillväxt i Sverige och stimulera dessa med stora ekonomiska subventioner. Straffa miljöfarlig verksamhet men skona den enskilda individen och industri som vågar ställa om. Undvik fällan att opinionsbilda människor om vad som är rätt eller fel i den egna livsstilen, men underlätta för individen att själv finna alternativ till att leva våra liv som gör det attraktivt att våga prova något nytt. De flesta är inte negativa till att få prova nya (även miljövänliga) saker, men ogillar skarpt att tvingas till det utan några alternativ - det är trots allt en fråga om individuell frihet och rätten att kunna behålla kontrollen över sitt eget liv.

Det är coolt att köra miljöbilar. När jag tittar på nya bilar, främst Volvo och Saab, är just drivmedlet ett av mina viktigaste krav. Många hästkrafter imponerar inte på mig, däremot vridmomentet i förhållande till drivmedlet. Miljödieseln ligger mig varmast om hjärtat - den ger mig mest för pengarna, men var tyvärr inte skattemässigt attraktiv när jag gjorde mitt "nybilsköp" för snart ett år sedan. Till sist och syvende är det pengarna som styr mig liksom de flesta bilköpare. Det är således till viss del slumpen som avgör om det blir en miljöbil eller en bil med höga koldioxidutsläpp. Carlgren vill få det att se ut som att det alltid är ett medvetet val som görs - kanske vill han också kunna ta åt sig äran av att vara den som hjälpte oss att bli vardagshjältar. Eller åtminstone bilhjältar. Bättre uttryckt; miljöhjältar.

Det är märkligt hur viktig frågan om Israel kommit att bli, när invånare ur den fria västvärlden plötsligt blir tillfångatagna och dödade på internationellt farvatten. Viktig och felinformerad på samma gång. Den senaste i raden av märkliga uttalanden kommer från professor eremitus i folkrätt, Göran Lysén vid Uppsala universitet som hävdar att det råder ett krigstillstånd mellan Israel och Gaza som berättigar Israel att intervenera på internationellt vatten. Debattartikeln kommer som en direkt replik på professor i internationell rätt, Ove Brings artikel i Svenska Dagbladet om att Israel bryter mot fredens folkrätt. Ove Bring, som jag själv haft förmånen att lyssna till vid ett par tillfällen, stödjer sin argumentation på en retorik som är mer faktariktig än Göran Lyséns. Jag skall peka på två påståenden i den allmänna debatten som visar varför Lyséns argument för Israels intervention är direkt felaktig.

Påstående 1: Genom att borda "Free Gaza Movement"-konvojen nyttjade Israel sin legala rätt till självförsvar vilket inte är ett brott mot folkrätten.
Kommentar: faktafel. Bland mycket annat omfattar folkrätten suveränitetsprincipen som säger att varje stat är suverän över landområden (innefattande vatten) innanför dess egna gränser. För hav gäller särskilda regler, eftersom de inte kan behäftas med någora topografiska landmärken. Den yttre gränslinjen till havs, territorialgränsen, löper parallellt med fastlandets lågvattenlinje på ett avstånd av högst 2,2 landmil, motsvarande 12 sjömil och utgör gränsen för vilken en enskild stat kan hävda suveränitet (Artikel 3-5, FN:s sjölagskonvention). Allt vatten utanför territorialgränserna räknas som internationellt vatten och får därför inte ägas eller kontrolleras av någon enskild stat (Artikel 87 och 89, FN:s sjölagskonvention). En stat får endast inleda jakt av främmande fartyg om det finns rimliga skäl att tro att det främmande fartyget har brutit mot någon lag och fartyget ifråga befinner sig inom territorialgränsen. Inleds jakten innanför den egna territorialgränsen får den fortsätta på öppet hav om den inte dessförinnan avbrutits. All rätt till fartygsjakt upphör i samma ögonblick som det främmande fartyget beträder sin egen nations territorialvatten (Artikel 111, FN:s sjölagskonvention). Slutligen framgår det av Artikel 110 att besättningen på militära fartyg endast får åberopa bordning av främmande fartyg på öppet hav om det inte rör sig om ett främmande krigsfartyg eller ett statsägt fartyg eller om det finns rimliga skäl att tro att det främmande fartyget 1) är kapat av pirater, 2) transporterar slavar, 3) genomför otillåtna radio- och tv-utsändningar, 4) saknar nationalitetsbeteckningar, eller 5) flaggar med falsk flagg eller vägrar visa flagg. Reglerna för att borda ett annat fartyg är således mycket begränsande.

Rättsläget för havet utanför Gazaremsan är oklart, eftersom Gaza inte är en uttalad stat, men det skulle kunna argumenteras för att Israels territorialgräns även omfattar detta hav, då Israel inte erkänner Gazaremsan som palestinsk. Vad gäller Israels territorialgräns mot Medelhavet anför Göran Lysén att den med hjälp av en tilläggszon för genomdrivande av israeliska tull- och migrationsbestämmelser utökats med ytterligare 24 sjömil till att omfatta ett kustband som är 36 sjömil brett längs hela den israeliska kusten. Lysén hävdar att Israel kan ha laglig rätt att ingripa inom detta område, men han hänvisar inte en gång till var detta juridiska stöd återfinns, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hans profession. Dessutom skiljer han själv på vad som på kartan synes vara utanför Israels territorialhav, men innanför deras tilläggszon. Lysén verkar inte ha klart för sig rättsläget i området, men anser ändå att Israel hade rätt till intervenetion. Enligt min bedömning spelar det ingen roll vilken rättslig status zonen har - inget av de fem villkor som ställs för att tillåta en bordning ser ut att ha varit uppfyllda.

Av de uppgifter som framkommit skall den israeliska militären ha anropat konvojen 13 mil utanför det israeliska fastlandet och beordrat konvojen att byta färdriktning mot den israeliska hamnen i staden Ashdod. Konvojen vägrade att hörsamma ordern och 6,4 mil utanför fastlandet bordade Israel konvojen med motiveringen att den inte lytt israelisk order. Bordningen skall ha inträffat drygt 4 mil utanför Israels territorialvatten, utan stöd av FN:s sjölagskonvention. Avsikten var att hindra konvojen från att bryta blockaden av det Hamas-kontrollerade området på Gazaremsan och kontrollera konvojens last, eller enklare uttryckt att avvärja konvojens påstådda avsikt att kränka den israeliska suveräniteten. Något stöd för att nyttja självförsvar innan ett brott begåtts finns dock inte i FN:s sjölagskonvention. Israel saknade legal rätt att i självförsvar borda "Free Gaza Movement"-konvojen och begick enligt min mening ett brott mot folkrätten.

Påstående 2: Konvojen hade kunnat undvika en blodig bordning genom att angöra Gazaremsan från Egypten.
Kommentar: faktafel. Israel har tillsammans med Egypten utsatt Gazaremsan för en blockad i syfte att hindra vapen från att smugglas in i Gaza. Israel litar inte på sina grannar - vilket i och för sig kan förstås. Den judiska befolkningen om ungefär sex miljoner invånare är omringad av nästan 100 miljoner muslimer som av många orsaker saknar sympati med Israel. Blockaden av Gaza underlättar inte dessa relationer, vilket inneburit att Israel för att värja sig mot att Egypten inte bistår den arabiska befolkningen i palestina med vapen, slutit ett avtal med Egypten om att gränsen mot Gazaremsan skall hållas stängd mot allt annat än reglerade leveranser av mat och förnödenheter. Avtalet är i allra högsta grad upprättad inom ramen för folkrätten, eftersom Israel hyser befogad rädsla för att Hamas på så sätt skulle kunna pressa på den väpnade konflikten i regionen. I avtalet ingår att bevakningen av gränslinjen ska ledas av israeliska soldater. Egypten har fram till Israels bordning av "Free Gaza Movement"-konvojen hävdat att de inte är intresserade av att bryta avtalet med Israel då det skulle riskera att destabilisera relationerna i hela regionen. Att så nu ändå sker under vissa tider på dygnet skall nog ses som ett försök att blidka en vredgad omvärld, snarare än ett försök att trotsa Israel.

Överhuvud anser jag att det här påståendet är irrelevant för debatten, då Israel inte väntade med att borda fartygen tills de passerat den israeliska territorialgränsen (eller ens den egyptiska) utan olagligen valde att göra det på öppet hav. Man borde istället fråga sig; hade det spelat någon roll om konvojen styrt mot Egypten istället? Målet var fortfarande Gazaremsan, oavsett vilket vatten man valde att beträda och Israel hade likväl sett det som ett brott mot dess suveränitet om inträdet skett genom israeliskt farvatten som genom att bryta mot det avtal de tecknat med Egypten om gränsskydd mot Gaza. Som parentes anser jag avslutningsvis att det är mycket tveksamt om Gaza ska anses ha ett eget territorialvatten i Medelhavet, eftersom Israel inte erkänt Gaza som icke-israeliskt. Under alla omständigheter skulle ett inträde på "Gazas territorialvatten" enligt min mening vara ett inträde på israeliskt farvatten.

Göran Lysén vill med sin debattartikel hävda att ett krigstillstånd i Gaza berättigar inverventioner på öppet hav, men det anser jag är en uppenbart felaktig tolkning av FN:s sjölagskonvention - och då också folkrätten. Med ett sådant resonemang skulle Israel kunna intervenera fartyg längre ut i Medelhavet med motiveringen att de riskerar att angöra en av Israel utlyst krigszon. Det kan inte hjälpas, men Lyséns argumentation framstår som lätt förvirrad - en terminologi han själv använder om Ove Bring.

Jag har under den senaste tiden följt en del av debatterna kring Lars Vilks rondellhundar, som så många andra uppenbarligen också har gjort. Många av debatterna är milt uttryckt skrämmande att läsa då de skrivs av individer som saknar begåvningen att uttrycka sig på annat sätt än att med hjälp av grova provokativa personangrepp ondgöra sig på alla som tar sig friheten att ifrågasätta Lars Vilks handlande eller avsikter. Jag har därför valt att inte lägga mig i diskussionen; det finns inget ändamål med att debattera mot människor som saknar kunskap eller förståelse för judikalisk och moralisk terminologi - än mindre verkar vilja ta sig tiden att ta till sig den. Men så läste jag den här blogartikeln med tillhörande kommentarer och då fick jag äntligen lite draghjälp till det jag själv har att säga i ämnet.

I kommentarerna skriver en viss Tobias följande: "[Men] en av många saker som jag inte gillar med Vilks är att han verkar arbeta rätt hårt på att identifiera sig så mycket med yttrandefriheten att han själv blir omöjlig att kritisera." Spot on! Lars Vilks har inte bara inlett en debatt kring yttrandefrihet - han har tagit den till en nivå där hans anhängare inte längre slåss för rätten att fritt få yttra sig, utan också skyldigheten att inte kritisera Vilks för hans metoder. Förkämparna för yttrandefriheten har kommit att bli förkämpar för sin egen yttrandefrihet, inte den allmänna yttrandefriheten. För att understryka det undviker de att prata om vikten av att i ett fritt samhälle inte bara prata sig varm för rondellhundar, utan också rätten att kritisera dess framställning, såväl det konstnärliga som avsikten bakom konsten. Alla kritiker jämförs med fanatiska mullor och terrorister och kallas för fientliga mot yttrandefriheten. Men det är ju just det som är yttrandefrihet. Din rätt att hylla något är också min rätt att kritisera densamma - inte dig som person, men det du hyllar.

Den refererade bloggens författarinna skriver mot slutet av sin artikel följande: "Yttrandefriheten sträcker sig över allt, tills den når gränsen då den hotar enskilda med våld, eller uppmanar andra att idka våld mot enskilda. Där är inte Vilks, men där är flera av hans belackare och tyst stöd får de från Sveriges pressombudsman, journalistklubbens ordförande och otaliga svenska politiker. Människor som med sina uttalanden inte förtjänar att njuta fördelarna av den svenska yttrandefriheten, men just eftersom den inte ställer krav på kvalitet, eller intelligens, så har de det."

Här missar hon uppenbarligen hela poängen. Ingen av oss belackare "ger tyst stöd åt" våldsgärningar. Vill man begränsa synen på yttrandefriheten till att bara handla om att stödja eller inte stödja Lars Vilks kamp för yttrandefrihet kan jag förstå den trångsynta modelleringen av oss. De våldsgärningar som yttras mot Lars Vilks ska självfallet motverkas - ingen svensk medierepresentant eller politiker bör vara av någon avvikande åsikt om det. I slutänden är det en polisiär fråga där politiker eller media inte kan agera domare och bödel. Media har ju definitivt tagit ställning för en öppen och fri debatt kring yttrandefriheten, genom att släppa fram debattartiklar och individuella diskussioner i ämnet. Utan pressombudsmannens och journalistklubbens ordförandes goda minne hade detta inte varit möjligt. Politiken å sin sida får inte gå in och styra medierapporteringen, vilket de heller inte ska göra i ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. Den dagen de gör det kan vi se yttrandefriheten som ett bleknande kapitel i vår historia.

För oss andra gäller då att hålla tyst helt, eller också säga vad Lars Vilks anhängare vill att vi skall säga, för att inte anses som yttrandefrihetsfientliga. Yttrandefrihet skall alltså tolkas som något som man kan åtnjuta om man har de rätta åsikterna. Dit hör inte kritik. Sista meningen i det citerade stycket insinuerar just detta. Har du inget att säga som åtnjuter den svenska yttrandefriheten har inte du inte rätt att uttrycka dig. Är det yttrandefrihet?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund gav sig på konststycket att uttrycka sig så här i Expressen den 22 maj 2010: "Det spelar ingen roll vilket syfte man har. Det får aldrig någonsin förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet [...]". Jo, Göran, det får det faktiskt. I strafflagstiftningen. En av rättsstatens hörnstenar handlar om att kunna förutse vilka juridiska konsekvenser ett visst handlande kan få. Att kränka en person, genom att verbalt eller i skrift hota denne till livet är en yttrandefrihets- och tryckfrihetsrättslig gärning som definitivt hanteras som en reservation mot yttrandefriheten i strafflagstiftningen. Punkt!

Lars Vilks avbildningar av profeten Muhammed är inte längre ett uttryck för yttrandefrihet - det har blivit ett uttryck för ren och skär dumhet. Jag räds inte att kritisera honom för det eftersom jag vet att det inte är synonymt med att vilja avskaffa denna frihet. Alla religioner måste tåla att utstå en kritisk granskning, men det innebär inte att vi i vår kritik skall våldföra oss på den. Tycker man att Muhammed av någon anledning är värd att avbilda som hund därför att man tycker att profeten är en märklig företeelse i en religion man inte förstår skall man nog se över den profana samhällskultur vi själva tillhör. Vi döper barn i kyrkan - inte bara av övertygelsen att kristendomen är den rätta - utan av tradition, vilket är vansinnigt med tanke på att en annan kristen tradition under långa tider var att bränna kvinnor på bål för att de var "häxor". Vi stänger arbetsplatser för jul- och påskhelger så vi kan hedra en son vars existens eller verksamhet aldrig någonsin kunnat bevisas. Muhammed (som hedras av precis samma obegripliga anledning som Jesus) är i allra högsta grad en mycket viktig del av islam. I vissa länder så viktig att alla förstfödda söner ges profetens namn för att garantera dem en plats i paradiset.

Om det nu är yttrandefrihet att avbilda Muhammed som rondellhund, så är det tillika yttrandefrihet att avbilda Påven som pedofil (med hänsyn tagen till den katolska kyrkans avskyvärda tolkning av kristendomen) eller Jesus inbegripen i tidelag. Varför yttrar ingen något kränkande om vår egen tro? Kanske handlar inte detta om yttrandefrihet överhuvud. Kanske handlar det om Lars Vilks syn på islam och sedan har han använt yttrandefriheten som en förevändning för att få säga vad han vill om islam. Jag låter fortsättningen vara osagd...

Tillbaka till vad jag ville med detta inlägg. Yttrandefriheten är något som alla åtnjuts av - även de som ifrågasätter innehållet i Lars Vilks konstnärliga yttranden så länge de inte övergår i handgripligheter. Därför bör man vara försiktig med att kalla kritiker av dessa yttryck för belackare och samtidigt insinuant tillskriva dem en övertygelse om att yttrandefriheten inte är eftersträvansvärd. Yttrandefriheten är en av vår demokratis viktigaste hörnstenar som vi dagligen måste värna om. Men det innebär inte att det inte finns skäl att i viss mån reglera den och framför allt att det skulle vara förbjudet att kritiskt diskutera vad som är yttrandefrihet eller inte.

Uttrycket som man bäddar får man ligga, eller "what goes around, comes around" passar bra in på oss européer dessa dagar. Drygt ett år efter att vi häcklade USA för att visa vårdslöshet på fastighetsmarknaden med ekonomisk kollaps till följd, tvingas vi - med skägget i brevlådan - förhandla oss till ett historiskt räddningspaket för att sanera Greklands miserabla statskassa. Lösningen är så stor att om den skulle falla ut i sin fulla omfattning hade den räckt till att betala av Sveriges statsskuld fyra gånger om. Ändå räcker det kanske inte. I kulisserna väntar italienarna, spanjorerna och portugiserna på att få skära upp sina ekonomiska bölder. Häcklandet har liksom fastnat i halsen på EU: s finansminstrar som nu brådartat försöker att enas om hur krisen på bästa möjliga sätt kan stävjas. Så kanske är det inte mer än rätt att USA får chansen att ge igen lite. Eller hur?

Eller kanske inte ändå? För när Europa häcklade USA så byggde det på understödda fakta. Den amerikanska fastighetsmarknaden misssköttes verkligen. Finansinstituten skodde sig på spararna. Bankerna understödde en marknadsbubbla som till slut var så övervärderad att den självkollapsade. USA saknade politisk styrning och sjukvårdskostnaderna dränerade statsfinanserna. Det fanns så mycket brister i det amerikanska systemet att det saknades utrymme att elaksinnat slå som sluggers när vi kritiserade USA ansvars för den förra krisen. De europeiska ansvaret för den nuvarande krisen är helt annorlunda. För det första är vi inte en federation, även om avsikten skall vara den. Samtliga EU-länder är inte medlemmar i den monetära unionen, även om vi alla skrivit på ett förpliktigande avtal om att godta villkoren för en sådan union. Men framförallt; Den ekonomiska politiken är starkt förknippad med nationalstaten - inte federationen, vilket innebär att varje land bär ansvar för orsakerna till sina egna finanskriser.

Detta system hade naturligtvis inte varit möjligt att upprätthålla om det inte vore för att EU-lagstiftningen är sådan utformad. EU bär alltså till viss del skuld i att den situation vi nu befinner oss i en gång tilläts uppstå, men samtidigt är det inte rimligt att stifta regelverk som hindrar nationernas fria spelutrymmen på finansmarknaden. EU är en fri konfederation av medlemsstater, inte en fascistiskt styrd federal apparat. Inom givna ramar måste det få stå medlemsstaterna fritt att sköta sin egen ekonomi. Däremot bör det finnas dugliga kontrollorgan hos ECB som bevakar att medlemsstaterna uppfyller vissa grundkrav för upprätthållandet av en harmonisk och välmående europeisk marknad. Så långt kan den amerikanska kritiken anses rimlig. Men sen då?

USA består av två politiska läger. Europa av en myrstack politiska falanger som skall enas om en politisk agenda. När Cohen gör sig lustig över hur den israeliska arbetarrörelsens strider mot den religiösa högern ter sig ideologiskt harmlösa i jämförelse med de konservativa och liberaldemokratiska britternas försök att nå samförstånd så tycker jag att det amerikanska häcklandet sätter sig halsen på åtminstone mig. Att dra in Israel i den här jämförelsen är bra onödig. Israel är ett land som behöver lära sig ett och annat av historien när det kommer till att förtrycka mäskligheten - något som Europa kommit avsevärt mycket längre med sedan andra världskrigets slut. Överhuvud har Europa tagit sig längre, såväl ekonomiskt som politiskt, än någon annan kontinent med tanke på hur blodig vår historia varit.

Den amerikanska kritiken mot Europa handlar således inte så mycket om faktaspäckad kritik mot Greklands vansinnesresa i finansvärlden eller Tysklands velande beträffande det rätta i att rädda ett grannland från kollaps som det handlar om rädsla för Euron som valuta - vilket osökt ger mig ytterligare ammunition i protesterna mot att kalla oss för ett sjunkande skepp. Euron var under så gott som hela George W Bush presidentskap högre värderad än dollarn. Asiatiska och nordafrikanska handelsmän övervägde uttryckligen att övergå till att värdera olja i euro, eftersom det var en köpkraftigare valuta som sett över tid varit stabilare än dollarn. Presidentbytet i USA har inte inneburit någon väsentlig värdehöjning av dollarn. Inte ens nu när den europeiska marknaden skakar våldsamt verkar dollarn kunna passera euron i värde, även om de närmat sig varandra. Europa är tillräckligt starkt för att sätta fart på världsekonomin när de politiska ledarna kraftsamlar för det. Börserna feberyrade när EU: s finansministrar lade fram krispaketet för Grekland - Barack Obama kom inte ens i närheten av liknande effekt på marknaden när han presenterade historiens största krispaket för USA förra våren.

Utan att själva verka förstå det så visar den okunniga amerikanska kritiken på ett visst mått av djup, även om avsikten uppenbarligen inte är att vara djup utan mest att kunna ge igen för gammal ost. På sätt och vis kan man lugna sig med konstaterandet att det amerikanska häcklandet kommit av sig redan innan det börjat. I brist på sakargument fäktar kritikerna omkring sig som blinda sluggers - medan ett samlat Europa gör sig redo för att ta upp striden mot de ekonomiska spöken som härjar i ett antal unionsstater. Lösningen för europeiska finanskriser andas en gemensam valuta och en enad finansministerkår, något EU inte minst i denna kris visat gott prov på. Så påstå inte att vi är ett sjunkande skepp - ett skepp har i sådana fall aldrig återträtt vattenytan med sådan fart som Europa lär göra. Vi sjunker inte. Vi flyter...

Politik handlar om att åstadkomma förändring byggd på visioner om hur vi vill att saker omkring skall bli bättre än de är idag. Vägen mot förändring består av delmål som vi strävar mot. För att göra dessa mål och visioner begripliga krävs i slutänden en rak kommunikation mellan de som uttrycker dem och de som tar emot dem. Kort och gott - politiker måste vara ärliga i kommunikationen med sina väljare för att upplevas som trovärdiga.

Ett sätt att framstå som ärlig är att kommunicera innehållet med ett patos som tilltalar väljarna. USA: s president Barack Obama och den brittiske liberaldemokraten Nick Clegg är två exempel på politiker som framgångsrikt använder detta i sin politik. De undviker personangrepp och värjer sig ständigt för motståndarnas pajkastning. Istället vänder de sig gång på gång till sina väljare med budskapet "till skillnad från våra motståndare som bara ser oss, ser vi er. Vi hör er. Vi gör inte det som gynnar våra opinionssiffror - vi gör det som i slutänden är det rätta". Lyckas man övertyga med sin personlighet har man överkommit ett förtroendehinder som många politiker aldrig tar sig över, men lyckan kan bli kortvarig. Lika framgångsrik som Obama visade sig vara i sin valrörelse, lika fylld av motgångar har hans tid som president varit. En förklaring sägs ligga i att verkligheten hunnit ifatt hans trolska patos. Skillnaden mellan en visionär och en målinriktad politiker är just förmågan att förstå hur politik fungerar i verkligheten. Politisk erfarenhet är ingen garanti för detta. Barack Obama lovade i sin valrörelse, efter år som åskådare i den amerikanska senaten, att han "would bring about change in Washington". Men flera analyser visar nu att den egentliga förändringen sedan maktskiftet bara blivit att den hårda tonen gentemot omvärlden dämpats. Innehållet i sakfrågorna har i liten grad påverkats av att 1600 Pennsylvania NW fått en ny inneboende.

Problemet med politiska visionärer är att de inte klarar av att förvalta sina visionära löften i maktställning. Det är lätt att hävda att den militära närvaron i Irak skall trappas ned inom en tidsbestämd ram om man inte förstår vem som egentligen fattar besluten eller vem man i samarbete med skall nå konsensus. Barack Obama har ställts inför dessa problem flera gånger. Nick Clegg, den brittiske superpolitikern som i mätning efter mätning två veckor före det brittiska nyvalet seglat upp som en brittisk motsvarighet till Obama, lär möta samma problem. Politiker med drömmar faller ofta hårt, därför att de i sin iver förmedlar ett budskap till sina väljare som inte alltid går att förankra i de egna politiska leden. I vissa fall handlar det dessutom om att övertyga motståndarna för att få majoritet för en viss fråga, vilket kan visa sig vara ännu svårare.

I alla politiska församlingar fungerar det likadant. De verkliga besluten fattas vid slutna partigruppsöverläggningar - ofta med en mycket strikt partipiska vinande över huvudet på varje ledamot som förväntas sitta med en avvikande åsikt. De folkvalda församlingarna fastställer därefter besluten - vilket mest blir en teknisk formalitet för att upprätthålla den lagstiftning som finns. För att uppnå en ärlig kommunikation med väljarna måste alltså de politiska företrädarna bryta ned sina visioner i realistiska och tidsatta mål. Målen i sig måste vara förankrade i partigrupperna innan de kommuniceras med väljarna, annars dröjer det inte länge innan väljarna upplever att politiken sviker dem.

Utan visioner saknas grunden för förändring. Ju fler partier som finns representerade i den folkvalda församlingen, desto mindre utrymme finns det för tydliga visioner. Istället jämkas flera visioner samman och leder ofta till urvattnade målbilder. Alla vill bidra med en del i kakan. Ett tvåpartisystem är därför ur ett visionärt perspektiv mycket enklare att upprätthålla än ett flerpartisystem. Framförallt blir det mycket enklare att med hjälp av stora reformer uppnå märkbara förändringar. Det är också mycket enklare att påverka den egna partigruppen, då denna inte färgas av att behöva försvara sina åsikter mot flera andra partier.

Ytterst är det de politiska företrädarna som skall förmedla de politiska målen och visionerna till väljarna. Det skadar därför inte att de framstår som just bärare av visioner. Med de får aldrig glömma att en visionär med ett tilltalande patos utan förståelse för hur politiska beslut fattas och verkställs antagligen vinner en valrörelse men ofta förlorar sin makt redan efter en mandatperiod. Ett tips inför årets valrörelse som inletts helt utan visioner och alldeles för mycket förståelse för politikens spel...

Med sex månader kvar till valet börjar det bli tydligt hur temperaturen i politiken stiger. Höstens val är ett i många avseenden ideologiskt viktigt val, där skiljelinjen mellan vänster och högerblocket suddats ut i takt med att olika uppfattningar inom blocken om vilket ideologiskt mål som Sverige skall styra mot börjat växa fram. För mig som socialdemokrat är individuell frihet nära förknippad med övertygelsen att vi gemensamt hjälper de som är svagast och mest utsatta att nå framgång i samhället. En stark social förankring av alla de rättigheter som mänskliggör oss som individer är det enda framgångsrika sättet att bygga en nation på. Men friheter och rättigheter kommer också med skyldigheter - skyldighet att inte låta vår egen frihet eller framgång inkräkta på någon annans möjlighet att lyckas i livet; skyldighet att gemensamt värna om allas rätt till frihet och framgång, inte bara vår egen och inte minst skyldighet att försäkra oss om att vi inte missbrukar den frihet vi fått oss till dels.

Som socialdemokrat är det en självklarhet att de sociala trygghetssystemen skall finansieras genom den gemensamma skattsedeln. I Sverige skall ingen ställas utanför samhället därför att det saknas skatteintäkter i statskassan. Ingen skall ställas utanför de sociala skyddsnäten därför att staten, som ett resultat av att prioritera skattesänkningar och utförsäljningar, tvingas välja mellan att låna pengar eller att strypa stödet till medborgarna.

Som socialdemokrat är det en självklarhet att vi föds utan klasstillhörighet eller ärvd status. Vi blir vad vår miljö formar oss till. Individens rätt och förmåga att forma sig och sitt liv efter egna behov går före kravet på statlig styrning. Den medfödda rättigheten skall avspeglas i hela vår livscykel - från val av utbildning till yrkesmål. Ingen som inte vill studera skall behöva tvingas till det och den som väljer att inte bli akademiker skall aldrig betraktas nedsättande för sitt val. Varje medborgare skall respekteras som den fria och självständiga individ hon är.

Det är dessa måtton som inryms i bland annat den franska parollen "frihet, jämlikhet och broderskap" (liberté, egalité, fraternité).

Den stigande temperaturen i politiken visar sig i de politiska områden som å ena sidan regeringen, å andra sidan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet presenterat. För oss socialdemokrater är jobben en viktig fråga inför den kommande mandatperioden, när den öppna arbetslösheten tycks klänga sig fast vid 10%-strecket. Ungdomsarbetslösheten och välfärden är andra frågor som lyfts fram som enskilt viktiga inför valet i september.

Personligen skulle jag vilja lyfta fram ett par punkter till som jag anser att Sverige behöver ta tag i. I kommande inlägg kommer jag att utveckla dessa för att peka på vilka områden jag tror kan komma att bli valvinnande frågor - inte bara i årets val utan också i valet 2014. Listan är sorterad utan inbördes ordning:

1. Arbete och ekonomi
2. Miljö
3. Socialt utanförskap och välfärd

Många är emot de hushållsnära tjänsterna eftersom de befarar att vi befäster kvinnofällor, men inte jag. Jag är emot dem eftersom jag befarar att dem i förlängningen återupprättar en samhällssyn som bygger på herrefolk och tjänstefolk. Med detta sagt är jag också intelligent nog att se vad dessa tjänster i dagsläget gör åt vår havererade arbetsmarknad.

De senaste siffrorna från Arbetsförmedlingen säger att den öppna arbetslösheten för närvarande ligger på 9,5%. 9,5%! En tiondel av den arbetsföra befolkningen befinner sig alltså utanför arbetsmarknaden. För mig ter det sig rimligt att i ett sådant läge gripa efter alla halmstrån som leder folk i arbete. Bevisligen har RUT-avdraget bidragit till att nya arbetstillfällen skapats - arbetstillfällen som annars inte hade funnits. Arbetstillfällen som ger åtminstone en liten del av arbetskraften en rimlig möjlighet att tjäna pengar. Även ett litet antal arbetstillfällen är bättre än inga alls. Därför finner jag det obegripligt att Vänsterpartiet har lyckats övertyga hela vänsteralliansen att det skulle vara ideologiskt nödvändigt att riva upp RUT-avdraget vid ett regeringsskifte. För mig uppstår frågan; Vad är viktigast? Att med alla till buds stående medel befästa en politisk ideologi eller att först och främst försäkra sig om att människor kommer ut i arbete så att de kan betala sina räkningar och amortera på sina lån?

Om man menar allvar med arbetslinjen måste också arbete vara av högsta prioritet. Jag är övertygad om att de hushållsnära tjänsterna inte är framtiden för svensk arbetsmarknad, men när arbetsmarknaden accelererar trögt, måste man vara beredd på politiska offer för att sätta människor i arbete. Min känsla är att Vänsterpartiet inte alls bryr sig om hur lång tid det tar för Sverige att komma på fötter, utan hellre prioriterar sina jämställdhetsmål. Missförstå mig rätt nu: Det är absolut nödvändigt att sträva efter att uppnå jämställdhet på arbetsmarknaden, men det förutsätter ju att människor har ett arbete att gå till. Utan arbeten finns det ingen arbetsmarknad att uppnå jämställdhet på.

Vänsteralliansen har tydligt klargjort att ett av de områden som kommer att prioriteras i valrörelsen är jobben. Kanske är det inte ett dugg konstigt; det var det område vi misslyckades fullständigt med i valet 2006. Revanschlustan finns där, men nu riskerar den att raseras av ett Vänsterparti som inte drar sig en tum för att sätta människors liv och välfärd i allvarlig obalans för att säkra vissa revolutionära idéer om att utjämna maktbalansen mellan män och kvinnor. Det är en i sig hedervärd avsikt, men ack så förödande när hundratusentals människor står utanför arbetsmarknaden och vill in. De prioriterar inte jämställdhetsfrågan lika högt som Vänsterpartiet. De vill ha ett arbete att komma till istället för att hjälpa sin arbetande granne att krossa ett patriarkat.

Behåll RUT-avdraget tills arbetsmarknaden återhämtat sig, därefter kan vi avveckla det som ett resultat av vår ideologiska övertygelse. Sätt folk i arbete istället för att rycka undan benen för dem. Delar av oss socialdemokrater tycker om att använda kraftord som stupstockar... för mig skulle ett avskaffande av RUT-avdraget i nuläget innebära införandet av en ny sådan stupstock. Det kan jag aldrig acceptera.

Fram till för några veckor sedan var det få som kände till att Vanja Lundby-Wedin på sin meritlista innehar uppdraget som styrelseordförande för en av Sveriges mäktigaste pensionsfondförvaltare, AMF. Desto fler visste dock om att hon sedan länge är ordförande för Sveriges största och mäktigaste fackförbund, LO.

Idag vet alla att Vanja Lundy-Wedin tillsammans med några av våra främsta näringslivstoppar påstås ha vilseletts att fatta ekonomiska beslut som inte står i paritet med de värden som en pensionsfondförvaltare bör hålla sig till. Ändå är det inte hennes roll som styrelseordförande som hon kommer att ihågkommas för, utan sin roll som fackföreningsledare och ansvarig för en av Sveriges största ekonomiska skandaler. Hade Lundby-Wedin innehaft ett annat uppdrag hade inte ansvaret vilat lika tungt över henne.

Det är priset man får betala när man försöker att efterleva en viss värdegrund, samtidigt som man sätter sig på den ansvarsfulla stolen att leda en styrelse av mäktiga och kostnadsslukande ledamöter. Det är lättare att komma från näringslivet än att komma från en fackföreningsrörelse. Av någon anledning förväntas fackföreningsanslutna vara rena och oskuldsfulla och definitivt inte mänskliga.

Vanja Lundby-Wedin må ha varit ovetandes om vad som egentligen försiggått bakom styrelsens rygg, på samma sätt som övriga styrelsen må ha varit det. Men till skillnad från styrelsens näringslivsrepresentanter som någonstans förväntas vara blinda för ekonomiska oegentligheter så faller klingan farligt nära Lundby-Wedins huvud eftersom hon borde vara renheten själv. Där ligger det farliga problemet med debatten kring AMF. Lundby-Wedins handlande har skadat socialdemokraterna, säger de som vet, medan Svenskt näringsliv verkar rida ut den här stormen utan någon som helst förtroendeturbulens. Väljarnas minne må vara kort, men vissa saker tar tid att läka. Att inte kunna skilja på politiken och ett styrelseuppdrag är en sådan skada som riskerar att inte bara skada socialdemokratin utan också LO som fackförbund. I en sådan situation borde nog Lundby-Wedin fundera över sin roll som ledare för LO. Att lämna AMF räcker inte. Hon är inte ihågkommen för sin roll som styrelseordförande utan för sin roll som LO-ordförande utan förmåga att se igenom AMF: s lednings avtalslögner. Det slutliga priset är högt. Insatsen nästan obefintlig. Och media har funnit ett gyllene tillfälle att servera hennes huvud på ett silverfat...

Jag lyssnade bekymrat till ett radioinslag i måndags om den kommande folkomröstningen på Irland om Lissabonfördraget. Enligt inslaget skulle ett nytt nej från Irland i frågan kunna hota hela EU-samarbetet och försätta EU i en allvarlig kris. Jag är en varm anhängare av EU och en ännu varmare anhängare av samarbete. Självklart delar jag då samma oro inför att EU inte kan enas kring en gemensam grundförfattning.

Men vad som bekymrar mig än mer är att EU-representanterna, med god hjälp av media, inte verkar vara intresserade av att lyfta fram ett ännu större problem, nämligen bristen på intresse av att engagera Europas 200 miljoner medborgare i EU-samarbetet. I samma radioinslag belystes det kommande ordförandeskapet för svensk del och vilka fallgropar ett ordförandeland riskerar att trilla ned i. Som i förbigående nämndes att ingen tycktes vara medveten om vilket land som tar över ordförandeklubban i sommar. Bland annat tillfrågades tre EU-ambassadanställda i Bryssel om de visste vilket land som tar över klubban efter Tjeckien... ingen visste. Hela radioinslaget visar på ett problem som EU tampas med; Detaljerna har kommit att ta för stort utrymme i Europa. Det diskuteras dagligen om olika handelsavgifter och varudimensioner. Intresseorganisationerna trampar på varandra i försöken att komma närmast politikernas kontor i olika hjärtefrågor. Människors bild av EU har på det sättet kommit att bli att det bara sitter byråkrater i parlamentet och att makten i Sverige förskjutits åt Bryssel/Strassbourg.

Vad gäller förberedelserna inför årets Europaparlamentsvalet vet var tredje väljare inte om att det är val i år. Partierna verkar heller inte ta valet på särskilt stort allvar. Moderaterna är det enda lysande undantaget på en annars ganska nattsvart himmel. De tänker marknadsföra sig med hjälp av både YouTube och Facebook, på samma sätt som Barack Obama gjorde i sin valkampanj. I övrigt verkar få politiker ta valet på särskilt stort allvar.

Det största hotet mot EU är därför inte nedröstade konstitutioner utan konstitutioner som det inte röstas alls om. Att något röstas ned måste ses som ett gott tecken; det innebär ju att människor engagerar sig i något och väljer att ta ställning, även om del kanske skulle säga att de som röstar nej röstar nej för att det är det enkla valet. Men att inte vara intresserad nog eller för den delen vara tillräckligt okunnig om något för att inte rösta alls är ändå mer allvarligt.

EU riskerar att bli ett paradis för förstå-sig-påare. Politiken fjärmar sig från medborgarna och medborgarna fjärmar sig från något som mer liknar ett institut än ett gemenskapssamarbete. Vill vi rösta på något gör vi det för att kunna förändra inte för att förbättra någons löneutveckling. Det är ju det demokrati handlar om.

Platon och Aristoteles lade grunden för vår moderna demokrati 400 år före Kristus födelse. Redan vid den tidpunkten i historien ägde människan drömmar om att kunna förändra. Även om demokratin endast var förbehållen de icke kastlösa männen så representerade demokratin en öppen folkvilja. De politiska företrädarna vände sig medborgarna i sökandet efter diskussioner och samtal. I vår moderna demokrati, som tack och lov inrymmer alla medborgare verkar istället politikerna vända ryggen mot sina medborgare och endast föra diskussionerna sinsemellan varandra.

EU har kommit att bli en sådan institution. Det är beklagligt med tanke på att ett fungerande EU-samarbete med ett mindre teknokratiskt parlament som bjuder in medborgarna före intresseorganisationerna skulle kunna vara det ultimata verktyget för att utjämna maktbalansen i världen. USA har redan insett detta. Barack Obamas administration har introducerat ett medborgardeltagande i den nationella politiken som aldrig skådats i modern tid med hjälp av Internet som det starkaste vapnet... hur långt efter tänker Europa tillåta sig att halka i den utvecklingen?